En sorts vågspel

Spooky

Inatt har både Santos och Athos sovit med mig. Santos låg kvar till jag steg upp vid 11-tiden. Otroligt.
Förkyld, täppt och snorig med huvudvärk.
Hoppas det stannar kvar i de övre luftvägarna och inte dånar ner i bronker och lungor, som det brukar.

Efter en välbehövlig varmdusch tog jag mig till slut till tvättstugan. Det var mycket jobbigt att gå in där.
Dels var Caspian alltid där med mig och höll orndning på allt. Dels trivdes han där med öppet fönster till rastgården, så han kunde ligga och mysa vid elementet och andas frisk luft när det var för kallt att gå ut.
Nu får jag hålla reda på när tvätten är klar för att hänga upp själv och ingen säger till om maskinen stannar mitt i programmet heller eller om det är stock i avloppet.
Det gjorde ju Caspian.

Nu är i alla fall alla kattbäddar inklusive Caspians sjukbädd tvättade, alla kattmöbler är dammsugna.

Jaha..the spookyness goes on. Jag hittade två fina fiskbitar i frysen, som katterna skulle få dela på. När jag skulle ta ut katternas söndagsfisk ur mikron hade mikrolocket våldats ner över tallriken , så det gick inte att få ut tallriken. Det är samma tallrik som jag alltid har och samma mikrolock, som jag dessutom bara lägger över tallriken på trekvart, så locket vilar mot botten i mikron eftersom locket är alldeles för litet för att täcka tallriken!!!!!. Så...HUR det där gick till fattar jag inte. Köket och särskilt söndagsfisken var ju Caspians domäner. Han skulle alltid bestämma där.
Jag kunde hålla i locket och tallriken satt stenhårt fast inuti.
Jag trodde jag skulle få skära sönder locket för att få fram fisken och tallriken, men plötsligt och utan att jag gjorde något alls-bara höll på sidorna om locket sedan jag hade ställt ifrån mig allt- så släppte allt hur lätt som helst.
Nu går det givetvis inte att få på igen…locket är precis som alltid alldeles för litet för tallriken! Märkligt.

Det blev kött, potatis och lite sås till middag för egen del.
Sedan har jag sett “Så ska det låta” med Athos i famnen och Asta vid sidan om. Santos har varit den som har hållit mig sällskap vid datorn och legat på min arm, som när han var kattunge. Han är rätt biffig att hålla så numera!

Jag har orkat diska och städa köket…inte illa.

Det blev ingen marknad för min del i helgen, hade absolut ingen lust. Det kommer ju fler.

Sjukt

Sov ganska bra några timmar-jag trodde det var hela natten först, men det var 4 timmar.
Santos och Athos har legat bredvid varandra på sidan om mitt högra ben. Det gör de två aldrig annars.
Santos brukar på sin höjd ligga en stund på utsidan av mitt vänstra ben. Även om han är enda katten i sängen. Han tog helt enkelt Caspians plats.
Sedan kom han och låg på min bröstkorg, lade tassen över min arm , lade huvudet på handen precis som Caspian gjorde.
Santos har aldrig gjort det.
Santos brukar mestadels ligga i köksfönstret och på morgonen brukar han jama, trava runt och gå an för att få gå ut.
Inatt låg han hos mig hela tiden till jag steg upp sent på morgonen och han sa inte ett pip.  Det var det alltid Caspian som gjorde.  Lite spooky det här.

Jag tror att Athos är ledsen och saknar Caspian. Han har ju alltid putsat och skött honom sedan han var kattunge och de brukar ligga tätt tillsammans och sova både dag och natt – när inte Caspian låg tätt med mig- men fortfarande i min säng. Athos har kommit i min famn, inte putsat mig hela tiden som han brukar-utan bara tyst och stilla vilat på mig gång på gång ikväll. Han är mest inne.

Idag har det dammsugits och tagits bort alla vita silkeshår från Caspian från alla klösmöbler. Alla kattbäddar är i tvättstugan och när jag orkar gå in och vara där ska allt tvättas. Det har varit rätt plågsamt att se hans päls och det är säkert jobbigt för Athos att känna hans doft.

När jag tog den bild på Caspian , som finns i inlägget som heter “Så´n var han, Caspian”, satt han stilla och väntade när jag sa – Vänta här medan jag hämtar kameran-nu sitter du i så bra belysning. jag tror aldrig någon av dem har suttit kvar och väntat förr.
Han satt helt stilla medan jag tog bilderna och DÅ fick jag den här tanken i huvudet, som jag snabbt som ögat viftade bort :
-Så bra att jag fick ta så här fina bilder på honom, så har jag till se´n. (!)
Till SE`N…varför i hela friden tänkte jag den tanken?
Det gör man väl aldrig när man tar en bild, speciellt inte så ofta som jag tar bilder på katterna.
Det kom jag ihåg och sa till min jobbarkompis när jag rätt säkert visste att det var hans sista minuter i livet.
Han är verkligen fin där..han har ju precis utvecklats klart och fått den färgmättnad en vuxen blå ragdoll har.
Det tar runt 3 år för dem att växa klart.

Idag gjorde jag lax med citronsås till middag med potatis.
Asta, som är lite matstörd, älskade citronsåsen-katter hatar normalt allt med citrusdoft eller smak.
Katterna fick dela på allt som var kvar-det mesta-av Caspians specialmat för critical care katter. Den är extra näringsrik, fet och smaskens och det höll de med om alla tre.

Jag har påbörjat ifyllandet av alla sidor i försäkringspappren för Caspian. jag måste fixa intyg från veterinären på måndag.
Jobbigt att skriva om hela förloppet igen.

Jag vet inte vad jag har gjort idag. Jag är förkyld, täppt i näsan och värre i halsen. Jag tappade väl all motståndskraft med alla 3 provtagningar med många rör med blod jag har utsatts för senaste veckorna..och det här vakandet och oron flera dygn med Caspian. Hoppas vaccinet kan stoppa det mesta , så jag inte blir så risig som jag brukar.
Jag  har i alla fall torkat och plockat undan lite i köket och tagit ner två gardiner..vi hann ju inte stryka och byta färdigt överallt, Caspian och jag.
Blommorna har fått lite vatten.
Har suttit i soffan och läst post, sett tv lite halvhjärtat och gosat helhjärtat med Asta och Athos.

Skulle ändra tiden på Bilprovningen, men de hade fel på sin sida, så jag får prova igen i morgon.

Så gick den här dagen också.

Jag hittade en fin liten text som stämmer så bra på både människor och djur, levande och döda, nära eller långt ifrån.
De finns i våra tankar, i vårt inre, alltid. 

I avsaknad av tvättstuge-Caspian

Fredag …till slut

Det är ju inte varje vecka fredag och helgledighet är så ruggigt välbehövt som nu.

Jag sov faktiskt inatt, tack vare att jag var så slut och också för att Santos kom och sov med mig.

Det var givetvis väldigt tungt och jobbigt att gå till jobbet, men det är ju lika jobbigt hemma-bara på andra sätt.

Min läkare ringde vid 8.30 som överenskommet och vi pratade om flera olika saker.
Bl.a. bad jag om remiss till ÖNH-kliniken för utredning av min heshet. Det kan ju vara svullna stämband som hör ihop med sköldkörtelproblematiken, men jag vill ju veta att det inte beror på annat, farligare och framför allt hur jag ska bli av med det.
Jag kan knappt prata och definitivt inte sjunga-annat än i c-dur ungefär. Kul!
Vi kom överens om att jag kontaktar dem för provtagning och koll på hur medicindosen stämmer om 2-3 månader, Levaxinet mot hormonunderskottet alltså.
Provsvaren för rheumatisk sjukdom var negativt, vilket det kan vara trots att man faktiskt har en så´n sjukdom.
Provsvaren för antikroppar mot Hepatit A, B och C visade att jag har bra snurr på A, litegrann av B och inget av C, vilket jag tackar för.
Det innebär att jag inte behöver revaccinera mig mot A och B ännu och att jag inte är sjuk med C. Tack, tack.

När jag kom hem efter jobbet bröt jag ihop ett tag igen.
Santos och Athos tröstade allt de kunde. Asta också.
Sedan gick de ut och jag åt lunch.
Luften gick ur så jag är oerhört trött nu.
Var och veckohandlade oinspirerad, så det blev inte så mycket.
Det töar enormt och rasar från tak idag, så parkeringen utanför Coop var en enda sörja, nästan så man körde fast.
De hade en stor traktor där som plogade och skottade bort snösörjan, så det gick bra.

Åt middag, ringde och gratulerade dotter Stina, som fyller år idag!!!

Trist att vi bor så långt ifrån att jag inte kan vara med på kalaset nå´n gång!

Sedan ringde dotter Jenny och vi pratade länge om allt möjligt.
Det var verkligen roligt att få prata med henne…så länge rösten höll.

Den här fasansfulla veckan är över. Nu gäller det att komma igen och ta nya tag på något sätt. 

Så´n var han, Caspian

Jag skrev ner beskrivningar om alla 4 katterna till en kompis för länge sedan.
Som tur är fanns de kvar, så jag inte behöver sitta och skriva om allt.
Därför är berättarformen som om han fortfarande lever , men för mig gör han ju det, det får ni uthärda.
Om ni inte har erfarenhet av rasen Ragdoll har ni heller ingen aning om hur tight man blir med en så´n-detta trots att han inte var någon knäkatt och i stort sett bara var kelig med mig. Trogen följeslagare i 3.5 års tid…på tok för kort tid.

                 Min renrasiga Ragdoll, Prince Caspian!
Färgen heter blåmaskad bicolor och blå ögon ska de ha. 

Rasen heter så för att katterna slappnar av och blir tunga och lealösa när man lyfter upp dem...trasdocka!
Det är också en anledning till varför de måste vara innekatter. De gör ju inget motstånd, så vem som helst kan göra illa dem eller stjäla dem.
Andra anledningar är att de fryser , som sagt, för att de bara har täckhår-silkesmjuka-, de är väldigt ljusa och alltför väl synliga för rävar och annat som äter katter.
Det var en liten orosfaktor för mig innan jag köpte honom, eftersom jag har 3 som går ut fritt. Hur skulle det gå att ha honom inne? Det går alldeles utmärkt. När de andra går till dörren sitter han snällt i hallen och väntar och sedan går han till tvättstugan och visar att jag ska öppna till rastgården. OM han smiter ut så sticker han inte iväg med full fart tvärs över gatan och in i skogen som de andra gjorde som små. Nej, han går runt på bron och nosar eller nedanför trapporna och äter gräs i lugn och ro, så man kan ganska lätt fånga in honom igen.
Men, han får ALDRIG gå ut själv genom ytterdörren. Går vi ut med sele så bär jag ut honom, bara för att markera att det är jag och inte han som säger när vi ska gå ut. Jag bär honom också på armen när vi går ut på bron och ropar in de andra katterna på kvällarna. Om de inte kommer direkt så tittar han på mig och jamar så att jag ropar igen på dem-och han spanar åt olika håll för att se varifrån de kommer.

Ragdoll är en väldigt pratig ras. Han har så många olika betoningar och riktigt mänskliga ljud för sig att det bara är bokstäverna som saknas. men, jag förstår honom utan bokstäver!
De andra katterna är också verbala numera, men inte alls på samma sätt som Caspian.

Var kommer han ifrån då?

Jo, han är uppfödd mitt i Västerbotten-parallellt med Umeå på Jörgårdens katteri. Hon (uppfödaren) har numera flyttat till skåne.

Hela kullen bestod av prinsar och prinsessor...Askungen, Snövit och prinsarna  Caspian, Valiant och Charming.

Ett tag hade jag så svårt att välja att jag nästan köpte både Caspian och Charming-de höll ihop hela tiden dessutom, men det var något i blicken på Caspian som valde mig! Precis som Athos och Santos...ja, faktiskt Asta också när jag såg bilderna på henne. Jag har alltså valt alla katterna bara med att se på foton!

Uppfödarna var snälla och skjutsade honom till Piteå, så behövde jag bara köra drygt 60 mil i sträck.
Caspian sov hela vägen förutom sista milen! Det kan jämföras med Santos, som också hämtades i Piteå, men som var skitförbannad och försökte gräva sig ut ur buren hela resan! Liiite olika temperament !!

Redan som liten vande Caspian sig med att ligga bredvid mig i en liten babykorg vid kudden. När han vuxit ur den och jag inte längre var rädd att krossa honom i sömnen började han ligga en gosestund vid min kudde-med täcke på sig och det gör han fortfarande ibland. Innan de var trygga hade jag oftast 3-4 katter i sängen, men numera sover de överallt i sina egna korgar, liggplatser och sängar.

Ragdolls följer sin favoritägare som en hund-både inne och ute på promenad. Det var jobbigt att vänja sig vid att ha en kattunge som gick fot hela tiden inne. Otaliga gånger har jag knuffat honom eller klivit på honom lite lätt. Nu händer det inte så ofta eftersom han är stor och syns mer.

Hans huvudsakliga syssla inomhus är att vakta köket, deras matskålar och tvättstugan-som jag har berättat.
Han kommer och säger till mig när maskinen stannat och det är dags att hänga tvätt eller om den har stannat mitt i programmet. han älskar att vara med i allt jag gör, så vi stryker gardiner och hänger upp, diskar, bäddar rent och städar eller bara är och softar vid datorn eller i tv-soffan.
När jag gör söndagsfisk till dem tillåter han ingen katt att vara i köket. Alla respekterar det och ser honom som kökschef! Det betyder inte att han ska äta först och mest-bara att han ska bestämma!
Men, jag sätter det ur spel just med söndagsfisken och ger dem var sitt fat med fisk.
Då susar de och sätter sig på sina bestämda platser alla fyra och alla äter från sitt eget fat. När de är mätta kan de gå runt och kolla för säkerhets skull att de andra har fått samma.

Eftersom han alltid går fot med mig-om han inte sover för djupt- ska han med även in på toaletten. Det är precis som när barnen var små-antingen får man ha öppen dörr eller ta med sig katten in.
Om han väntar utanför brukar han bädda in sig i hallmattan utanför, så jag nästan inte kan komma ut igen.
Han är väldigt enträgen och "gråter" och krafsar på dörren om han är instängd eller utestängd.

Han har så många egenheter att jag inte kan berätta alla så här. Det blir en novell allra minst!
Han vaktar mina tofflor också. Som liten stoppade han alltid in sina leksaker i dom när jag hade klivit ur.
Nu ligger han vid dom när jag är på jobbet. Han kan mina rutiner, så på morgonen går han först till toa, sedan till tofflor och kläder , därefter till köket för frukost etc. Går jag fel eller ändrar ordningen protesterar han högt!

När jag kommer hem från jobbet ligger han i fotänden på min säng och väntar, då ser han ytterdörren. Om han hör bilen i tid finns han vid mina tofflor i hallen när jag kliver in.

Så innekatt han är har han lyckats fånga en mus 2 gånger. De kom in via rastgården och tvättstugan.
Han fattar inte att man ska äta dom utan är bara lycklig över att äntligen ha fått leksaker som fungerar-länge!

De lektes ihjäl och bars ut som mellanmål till de övriga.

Han är inte speciellt kelig med andra utom mig eftersom han inte är kastrerad ännu, men han är den snällaste katt man kan ha!
Han vet att jag har ont och att trappor tar tid för mig, så han skuttar två trappsteg i taget och väntar och ser att jag kommer innan han går nästa två..o.s.v.

Ja, det är ett sammandrag och bara lite om hans olika egenheter. Det finns åtskilligt att skriva om man ska täcka allt.
Det finns i mitt minne och oavsett vad jag gör nu, så vet jag exakt var han skulle ha varit, vad han skulle ha gjort och vad han skulle ha sagt. Det är rätt tufft nu men samtidigt minns man allt det roliga och mysiga med honom.

Älskad och mycket saknad.

 

Caspians sista timmar

Jag satt och höll honom i famnen inlindad i filten så länge han ville det igår kväll. Han visade att han ville till sin sjukbädd.
Vi lyckades slumra ett par timmar, men vid 2-tiden krampade han igen och sedan blev det tätare och tätare. Jag vände honom ett par gånger bara, såg till att han låg bekvämt och höll kontakt hela natten.

På morgonen fick han vatten och fuktad nos.
Han krampade tätare hela tiden och jag förstod givetvis att loppet var kört för min lilla ständiga följeslagare.
Han kunde ju inte leva resten av livet halvsövd på stesolid och vilka skador ger alla kramper?
Vilka eventuella skador hade han redan efter sin nära-döden-upplevelse? Det får jag aldrig veta.

 Athos kom och låg vid sidan av hans sjukbädd medan jag åt frukost. Märkligt eftersom han alltid vill till mitt knä annars.
Santos var och kikade till honom väldigt lugnt  och fint.

Jag ringde till veterinären och bad henne komma tidigare än 8-tiden eftersom han krampade nästan hela tiden nu.
Det gjorde hon, så kl 7 skulle de träffas där.
Jag sa till veterinären att hon får bestämma när allt hopp är ute, vilket jag trodde att det var givetvis.
Jag sa att jag inte har någon telefon igång på jobbet idag och att de inte skulle ringa mig.

Jag tog farväl av min underbara Prins Caspian och då öppnade han ögonen-ovanligt klara och vi fick fin ögonkontakt, han reagerade på att jag pratade med honom och att jag rörde honom, strök hans otroligt silkeslena päls.
Det var inte många sekunder och sedan började det rycka i morrhår och tassar, så jag skyndade mig iväg.
Jag ville inte att det sista jag skulle se av honom var ett krampanfall.

Gunnar åkte dit med honom igen i mitt ställe eftersom jag inte skulle vara något bra stöd i det läget.

Kl :07.10 , precis när jag sa till en jobbarkompis att NU är han där, fick Caspian somna in och få frid från sitt helvete.
Inte för att han på minsta sätt visade tecken på att ha ont, men det måste ju vara fruktansvärt med alla kramper.
Han kämpade mer än någon trodde var möjligt från början.
Inte ett pip eller försök att försvara sig vid alla stick, provtagningar och medicineringar. Tålmodig, tolerant och så snäll som han alltid var.

Jag kom hem från jobbet och fick beskedet.
Sedan dess har jag mest gråtit ut min ilska, förtvivlan och sorg. Det är så fel. Han ska ju vara här med mig.
En ung , frisk katt.

Om det är vad jag tror så är det en kvist ,Blåbärskvist, som följde med en bukett tulpaner, som han har tuggat på och förgiftats av. Kvisten i sig är inte giftig – inte för folk i alla fall- men den kan vara besprutad med vad som helst.

Duschade och åkte till min koll på gyn, cellprovtagning, cancermarkörblodprov och undersökning.
Jag minns inte mycket av det besöket, men jag har ett plåster på armen som bevis.

Athos och Santos har varit annorlunda idag. Ingen av dem spinner när man kliar dem, de gör de alltid normalt.
Athos har putsat och strukit sig mot en handduk som Caspian har legat på i transportburen igår. Athos har gått med svansen nere hela dagen. Ingen av dem har velat gå ut trots vackert , varmt väder, förrän ikväll.
Ingen av dem lägger sig på Caspians sjukbädd.
Båda kommer däremot och buffar mig i ansiktet och stryker sig mot mina händer. Asta kommer tyst och ligger nära.

Jag har pratat med 3 av barnen idag och många arbetskamrater och vänner har visat mycket empati och deltagande på fina sätt. Tack allihop!

Jag kommer att sörja och sakna Caspian resten av mitt liv.
Jag är så otroligt ledsen.